Fake News – den oemotståndlige trickstern

Alltsedan USA:s president Donald Trump skällde ut CNN:s reportrar på den famösa presskonferensen i januari 2017 har begreppet ”fake news” exploderat. Trump var inte först, men det var han som populariserade ”fake news” och började använda det som skällsord.
Att Trump själv, såväl som hans administration, har en ytterst flexibel inställning till begreppet ”sanning” har knappast gått någon förbi.

Men denna hållning smittade snabbt av sig på hans motståndare, kanske kände de inte till devisen ”Don’t wrestle with pigs. You’ll both get filthy and the pig likes it”.

I vilket fall som helst tvingades i juni 2017 tre CNN-reportar sluta på den stora nyhetskanalen sedan deras historia om Trumps rysskontakter inte höll streck. Och sedan dess har begreppet “fake news” okontrollerat kastats fram och tillbaka i den mediala och sociala grisbrottningen som vi brukar kalla för ”polariseringen”. Den simpla slutsatsen är alltså att ”fake news” stinker svinstia och säger lika mycket om avsändaren som mottagaren.

Så varför döper vi då en bok till Fake News?
Av den enkla anledning att begreppet säger något om vår samtid.

Att det finns så kallade trollfabriker som fabricerar nyheter råder ingen tvekan om. Inte heller att det med jämna mellanrum förekommer renodlat fejkade inlägg, memes och annonser på sociala medier.
Samtidigt används vetskapen om fake news och trollkonton ibland som en ursäkt, t o m som ett verktyg, för att utmåla obekväma – men sanna nyheter – som falska och för att kalla meningsmotståndare för troll. Stora etablerade medier som DN, Metro och även Public Service har i jakten på falska nyheter och i sitt försvar av ”Sverigebilden” själva blivit blinda och bidragit med nyheter som varit starkt tendentiösa, aktivistiska, medvetet informationsfattiga och i vissa fall lögnaktiga.

Sandviken-rapporten

Ett av de numer klassiska exemplen var när Dagens Nyheter, Metro m.fl. okritiskt publicerade den så kallade Sandviken-rapporten med rubriker som ”Tjänar en halv miljard på invandringen” och ”Ny rapport: Utrikesfödda en strålande affär för Sandviken
Artiklarna byggde på en rapport som Sandviken kommun beställt från det multinationella revisionbolaget PwC, men det dröjde inte länge förrän uppgifterna fick stark kritik från flera ekonomer, däribland Tino Sanandaji och Måns Norberg på SKL.
Tre år senare, den 13 juli 2017, publicerade Arbetarbladet en artikel med rubriken ”Sandviken går mot jätteunderskott – ”Det är en katastrof””.

Medias rapportering av Sandvikenrapporten är bara ett i en lång rad av exempel av undermålig journalistik som inte bara bygger på okunskap, utan är tendentiös och på gränsen till ”fake news”.
Och detta sker samtidigt som myndigheter och politiker de senaste åren trappat upp kampen mot ”fake news” i dess olika skepnader. Men resultaten har snarare bidragit till polariseringen.

Myterna

År 2011 upprättade dåvarande integrationsministern Erik Ullenhag (som för övrigt har hyllat Sandviken-rapporten) en sida på regeringens hemsida, som skulle bemöta ”Vanliga nätmyter om invandrare och minoriteter”. Dessvärre var sidan snarare en led i opinionsbildning än upplysande fakta. ”Myterna”, som formulerades av dem själva, var ofta vulgärupplagor av påståenden som cirkulerar på nätet. Svaren var allt annat än klargörande.

Exempel: ”Myt 1: Det pågår en massinvandring, om några årtionden kommer svenskar vara i minoritet i sitt eget land
I sitt svar skrev regeringen att ”Påståendet är direkt felaktigt. I dag är knappt 15 procent av befolkningen född i ett annat land. Statistiska Centralbyrån räknar med en näst intill oförändrad andel i framtiden, andelen beräknas öka till 16,5 procent 2050.

För det första är påståendet att ”det pågår en massinvandring” en subjektiv bedömning och kan således inte betraktas som en myt. För det andra har siffrorna i svaret visat sig vara helt uppåt väggarna. Redan idag är andelen befolkning som är född i utlandet 18,5 % enligt SCB och det är 32 år kvar till 2050. Med en sådan tillväxtfaktor skulle den fiktive mytskaparen vara betydligt närmare sanningen år 2050. Men på 32 år kan det hända så mycket att det är meningslöst att räkna ut några procentsatser och dessutom är SCB:s projektioner alltid osäkra. Poängen är att dylik information från regeringshåll urholkar trovärdigheten hos makten och snarare skapar, rentav göder, myter än bemöter dem.

Svenska politiker dribblar med sanningen

Bredvid uttrycket ”fake news” har politiker och myndigheter pratat om vikten av källkritik. Dessvärre har de själva hjälpt till att smitta ner begreppet ”källkritik”. Den 22 februari 2017 sa arbetsmarknads- tillika etableringsminister Ylva Johansson till BBC att:
When we make surveys about if any women has, if there has been a rape towards her or sexual harassment, we can see that the level is going down, and going down and going down

I själva verket fanns ingenting som stödde hennes uttalande att sexualbrotten gick ner. Tvärtom. Enligt NTU, den Nationella trygghetsundersökningen, ökade sexualbrotten. Ökningen av sexualbrotten de senaste fem åren fram till idag liknar ingenting vi tidigare sett. Åtminstone enligt NTU, som Brottsförebyggande Rådet brukar framhålla som en bättre indikator på brottslighet än antal polisanmälningar.

Att en minister så flagrant ljuger (medvetet eller ej) inför pressen är allvarligt. Och dessvärre är hon inte ensam. En knapp månad senare påstod Alice Bah Khunke, som då ansvarade för arbetet mot våldsbejakande extremism, att kommunerna Umeå och Göteborg hade lyckats ganska bra i sitt arbete med återvändande IS-terrorister. Sanningen var att varken Umeå eller Göteborg hade haft kontakt med en enda hemvändande IS-anhängare.

Vad ska man då kalla de här haverierna? Fake News? Alternativa fakta? Undermålig källkritik? Inkompetens? Hjärnsläpp? Propaganda? Förhoppningsvis kommer vi kunna svara på frågan, och förstå varför det är så svårt att hålla sig till sanningen.

Trickstern

Kanske kan fenomenet ”fake news” bäst beskrivas som en trickster. Det gör medier och politiker nervösa och lurar dem att visa upp sina sämre sidor. Bemötandet av obekväma sanningar och osanningar skapar nya osanningar och i bakgrunden står trickstern och hånflinar. Oändligt nöjd över att ha ställt till med kaos och oreda.

Det är inte omöjligt att begreppet ”fake news” är borta nästa år. Ersatt av ett annat och för dagen mer passande epitet. Men fenomenet lär inte försvinna i första taget. Inte heller trickstereffekten. Så för tillfället har vi svårt att tänka oss ett bättre arbetsnamn för vår bok än just Fake News. Men i slutänden spelar en boktitel ingen roll. Bra journalistik handlar om innehåll. Show don’t tell.

 

 

Ett svar på “Fake News – den oemotståndlige trickstern”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *