De apatiska barnen

Böcker av Lasse Granestrand och Gellert Tamas – två reportrar med olika ingångsvinklar i migrationsfrågor.

På 2000-talet släpptes två genomarbetade reportageböcker om migrationsfrågor som är värda att uppmärksammas. Den dåvarande DN-reportern Lasse Granestrand gav 2007 ut I Sverige väntrum – Om pressade politiker, flyktingar och ett land i förvandling. Och Gellert Tamas, känd framför allt för boken Lasermannen, satte punkt (nåja) för debatten om de så kallade apatiska flyktingbarnen med boken De Apatiska som kom ut 2009.

Vad jag slås av är hur olika ingångsvinklar reportrarna har. Lasse Granestrand skriver nyanserat, och ganska lågmält, om asylsökandes irrgångar i den svenska flyktingbyråkratin, om politiken bakom, om tjänstemännen på Migrationsverket och om mediernas ofta ensidiga och ibland felaktiga rapportering. Granestrand menar att ”Flyktingpolitik är framför allt känslornas område.”

Gellert Tamas ”De Apatiska” fokuserar på behandlingen av de apatiska barnen. Många av dem utvisades ur Sverige liggande på bårar eller sittande i rullstolar som näst intill livlösa kollin, samtidigt som det  spreds illa underbyggda påståenden om att barnen bara simulerade eller var förgiftade av sina föräldrar.

Genom en imponerande research lyckas Tamas följa upp och motbevisa varenda påstående om eventuell manipulation från de apatiska barnens sida. Han beskriver också ingående hur statliga tjänsteman och vissa  läkare oförsiktigt spred rykten vidare vilket ledde till en rad olyckliga omständigheter.

Så långt väl. Men när jag läser boken reagerar jag över några saker. Indelningen i goda och onda är övertydlig. Tamas slår hårt. Karaktärsbeskrivningarna – delvis byggda på anonyma källor – gränsar till förtal och vissa pusselbitar faller inte riktigt på plats. I diskussionen om huruvida ”apatiska barn” var något nytt eller inte saknas en definition. Dåvarande Migrationsminister Barbro Holmström sa upprepade gånger att symptomen var nya.  Barnläkare invände och sa att så inte alls var fallet.

Det är lite oklart vad de olika personerna exakt menar med apatiska barn, i den stund de gör sin uttalanden. Menar de till synes livlösa kroppar som sondmatas och bär blöjor – eller menar djupt deprimerade  barn som visar tecken på uppgivenhet, men fortfarande har sin kroppsfunktioner intakta?

Vad finns det då att hämta ur böckerna ur en mediekritisk synvinkel? Mycket. Både Granestrand och Tamas är kritiska mot medierna och de har båda rätt, på sitt sätt.

Samtidigt har Granestrand även varit kritisk mot Tamas och de båda har gått i clinch på DN:s debattsidor.

Hursomhelst: Kapitel sex kommer att handla om debatten och rapporteringen kring de apatiska barnen och den flyktingamnesti som debatten ledde till. De fanns många fällor för journalisterna att trampa i. Vissa trampade i på grund av temporära misstag och uppenbara hjärnsläpp. Andra trampade runt av gammal vana.