De apatiska barnen

Böcker av Lasse Granestrand och Gellert Tamas – två reportrar med olika ingångsvinklar i migrationsfrågor.

På 2000-talet släpptes två genomarbetade reportageböcker om migrationsfrågor som är värda att uppmärksammas. Den dåvarande DN-reportern Lasse Granestrand gav 2007 ut I Sverige väntrum – Om pressade politiker, flyktingar och ett land i förvandling. Och Gellert Tamas, känd framför allt för boken Lasermannen, satte punkt (nåja) för debatten om de så kallade apatiska flyktingbarnen med boken De Apatiska som kom ut 2009.

Vad jag slås av är hur olika ingångsvinklar reportrarna har. Lasse Granestrand skriver nyanserat, och ganska lågmält, om asylsökandes irrgångar i den svenska flyktingbyråkratin, om politiken bakom, om tjänstemännen på Migrationsverket och om mediernas ofta ensidiga och ibland felaktiga rapportering. Granestrand menar att ”Flyktingpolitik är framför allt känslornas område.”

Gellert Tamas ”De Apatiska” fokuserar på behandlingen av de apatiska barnen. Många av dem utvisades ur Sverige liggande på bårar eller sittande i rullstolar som näst intill livlösa kollin, samtidigt som det  spreds illa underbyggda påståenden om att barnen bara simulerade eller var förgiftade av sina föräldrar.

Genom en imponerande research lyckas Tamas följa upp och motbevisa varenda påstående om eventuell manipulation från de apatiska barnens sida. Han beskriver också ingående hur statliga tjänsteman och vissa  läkare oförsiktigt spred rykten vidare vilket ledde till en rad olyckliga omständigheter.

Så långt väl. Men när jag läser boken reagerar jag över några saker. Indelningen i goda och onda är övertydlig. Tamas slår hårt. Karaktärsbeskrivningarna – delvis byggda på anonyma källor – gränsar till förtal och vissa pusselbitar faller inte riktigt på plats. I diskussionen om huruvida ”apatiska barn” var något nytt eller inte saknas en definition. Dåvarande Migrationsminister Barbro Holmström sa upprepade gånger att symptomen var nya.  Barnläkare invände och sa att så inte alls var fallet.

Det är lite oklart vad de olika personerna exakt menar med apatiska barn, i den stund de gör sin uttalanden. Menar de till synes livlösa kroppar som sondmatas och bär blöjor – eller menar djupt deprimerade  barn som visar tecken på uppgivenhet, men fortfarande har sin kroppsfunktioner intakta?

Vad finns det då att hämta ur böckerna ur en mediekritisk synvinkel? Mycket. Både Granestrand och Tamas är kritiska mot medierna och de har båda rätt, på sitt sätt.

Samtidigt har Granestrand även varit kritisk mot Tamas och de båda har gått i clinch på DN:s debattsidor.

Hursomhelst: Kapitel sex kommer att handla om debatten och rapporteringen kring de apatiska barnen och den flyktingamnesti som debatten ledde till. De fanns många fällor för journalisterna att trampa i. Vissa trampade i på grund av temporära misstag och uppenbara hjärnsläpp. Andra trampade runt av gammal vana.

 

 

 

 

 

Invandrarverket – pressens fiende nr 1

Det är oerhört fascinerande att gå igenom rapporteringen av migrationsfrågor och asylfall på 90- och 2000-talet. Att kampanjjournalistisken, och megafonjournalistisken var utbredd kände jag till, men att så mycket av rapporteringen liknade ren aktivism och att Invandrarverket så ofta brunsmetades var en överraskning. Så här skrev till exempel Expressen om ett projekt som skulle motverka uppehållstillstånd på falska grunder och som drevs av Invandrarverket:

Man behöver inte vara paranoid för att få associationer till
 Nazi-Tyskland, där ariska fyra-, sex- och åttabarnsmödrar fick medaljen
”Die deutsche Mutter” samtidigt som judar och zigenare skulle bort.

Det här citatet riktar sig alltså direkt mot Invandrarverket och därmed de statligt anställda jurister och tjänstemän på Invandrarverket som gjorde sitt arbete. Idag skulle många av artiklarna om Invandrarverket kvalat in under ”näthat”.

Vi gräver vidare!

Den mytomspunna Argusrapporten

Den så kallades Argus-gruppen på dåtida Invandrarverket släppte sin slutrapport år 2000. Innehållet –  uppgifter om id-fusk, folkbokföringsfusk, skengifte m.m. – var egentligen en guldgruva för journalister. Men rapporten fick inget genomslag alls, vare sig i politiken eller i medierna. Istället fick den kritik, baserad på en enda persons motvilja.

Istället för en öppen debatt och en politisk genomlysning blev Argusrapporten ett ämne för Flashback och andra forum.

När frågor om id-fusk och bristande gränskontroller kommit upp på dagordningen är det än mer intressant att gå tillbaka för att se vad som hände.

 

Läs boken när den kommer  så får ni svar.

Nationalekonomen Joakim Ruist om Aktuellt: ”Ni ger inte en representativ bild”

Intervjun med Joakim Ruist i SVT Aktuellt i somras väckte stor uppståndelse. En av anledningen var att den bjöd på ett slags rekord i tystnad från en intervjuperson, en annan var att reportern så idogt ifrågasatte forskning där det råder en bred konsensus bland forskare. Frågan om kostnad kring invandring är uppenbart (fortfarande) en känslig fråga.

Har ni inte sett Aktuellts inslag så se det här.   I filmsnutten ovan, som innehåller några klipp från Aktuellt,  berättar Ruist varför han reagerade som han gjorde och vad han hade velat säga egentligen.

Vi träffade Joakim Ruist på Handelshögskolan i Göteborg  och hade ett  givande samtal om forskning kontra låtsas-forskning om mediernas dramaturgi och vinklingar och en hel del annat spännande. Det får ni läsa om i boken.

 

 

 

 

 

 

 

Miraklet i Sandviken


Chang och Ola på väg hem från Sandviken med nya uppgifter

Den så kallade Sandvikenrapporten är vid det här laget något söndertjatad, men icke desto mindre en viktig ingrediens till att förstå mediedramaturgin eller för att vara akademisk: Det rådande ”narrativet”. Och än är inte all frågor besvarade, inte ens efter DN:s fyra år försenade krishantering. Med andra ord ett givet kapitel i den kommande boken.

Bakgrund: 2014 släppte konsultbolaget Pwc rapporten: ”Socioekonomisk analys, invandring”. Den beställdes av Sandviken kommun som betalade 138 000 kronor för att få veta att Sandviken tjänade över en halv miljard på invandring. Stora rubriker i stora tidningar. Men det visade sig snart att rapporten var behäftad med metodfel, dubbel bokföring och räknefel. Den totalsågades av flera ekonomer.

”Fakta är bästa vapnet mot rasism” sa man på kommunen när rapporten släpptes. Vi håller med. Men då måste man se till att faktan inte är alternative facts för att citera Donald Trumps rådgivare Kellyann Conway.

Nu sätter vi igång!

Sommaren är här och när större delen av Sverige latar sig sätter jag och Chang Frick nu igång med den utlovade boken FAKE NEWS. Vi har under lång tid samlat på oss material, och gör det fortfarande, men först nu har vi börjat knattra på tangentbordet. Jag har fram till nu arbetat heltid på SVT och Chang Frick har varit upptagen med annat.

Vi vill tacka allt som satsat pengar i projektet. Vi har tillräckligt för att börja, men hoppas på att kunna samla in mer för att avsluta i god stil. Framöver kommer vi också lägga ut lite information om hur arbetet framskrider och publicera någon teaser för att visa att vi menar allvar.

Så alla bidrag mottages tacksamt! Uppgifter om Swish och konto finns i kolumnen till höger.

Nu kör vi!

 

Fake News – den oemotståndlige trickstern

Alltsedan USA:s president Donald Trump skällde ut CNN:s reportrar på den famösa presskonferensen i januari 2017 har begreppet ”fake news” exploderat. Trump var inte först, men det var han som populariserade ”fake news” och började använda det som skällsord.
Att Trump själv, såväl som hans administration, har en ytterst flexibel inställning till begreppet ”sanning” har knappast gått någon förbi.

Men denna hållning smittade snabbt av sig på hans motståndare, kanske kände de inte till devisen ”Don’t wrestle with pigs. You’ll both get filthy and the pig likes it”.

I vilket fall som helst tvingades i juni 2017 tre CNN-reportar sluta på den stora nyhetskanalen sedan deras historia om Trumps rysskontakter inte höll streck. Och sedan dess har begreppet “fake news” okontrollerat kastats fram och tillbaka i den mediala och sociala grisbrottningen som vi brukar kalla för ”polariseringen”. Den simpla slutsatsen är alltså att ”fake news” stinker svinstia och säger lika mycket om avsändaren som mottagaren.

Så varför döper vi då en bok till Fake News?
Av den enkla anledning att begreppet säger något om vår samtid.
Fortsätt läsa ”Fake News – den oemotståndlige trickstern”

DN och signalspaningen

Dagens Nyheter har återigen trampat i Fake News-klaveret och spekulerat fram en historia om att främmande makt (läs rysk säkerhetstjänst) har gjort dataintrång hos Utrikesdepartementet och meddelat Nyheter Idag om att det pågår brevväxling mellan ledarskribenten Patrik Oksanen och UD.
DN-reportrarna har använt sig av ett antal anonyma ”säkerhetsexperter” och UD-tjänstemän för att mejsla fram sin historia. De låter alla väldigt övertygade om att slumpen inte existerar. Och om inte det är slumpen så är det ryssen.

Fortsätt läsa ”DN och signalspaningen”

Crowdfunding – nu över 100 000 kronor!

Vår crowdfunding för boken ”Fake News” tickar på och vi passerade idag  100 000 kr, närmare bestämt 100 840 kronor. I och med det bör vi ha löst tryckkostnaden för en första upplaga. Vi är inte framme än, men en god bit på väg. Om ni undrar över någonting eller vill bidra med tips kontakta oss via e-post.

Tack alla för era bidrag!

Ola & Chang